När jag går runt mellan våra välvårdade villatomter, finner jag ofta att kretsloppstänkandet har slagit igenom. Kretsloppen är en del av ett större skeende – samspelet i naturen. Vad är det då för samspel?
Jo samspel kallar man de förhållanden där djur och växter och även
andra levande organismer påverkar varandra och sin fysikaliska och kemiska omgivning och hur denna påverkar dem. Detta resulterar i att växtsamhällen utvecklas och även till dem hörande djursamhällen. Läran om de processer som reglerar en arts liv eller förhållandet i eller mellan djur- och växtsamhällena kalas ekologi – läran om samspelet i naturen.
Ekologi och former av ordet har blivit mode inom modernt språkbruk, speciellt inom politiken och affärsvärlden. Tillsammans med bristande kunskap om vad ekologi är har detta lett till omfattande missbruk och förvanskning av dess betydelse.
Tillbaka till kretsloppet! Jag ser komposter i många trädgårdar. Det är bra! Härifrån tar man humus till rabatterna och får vår i övrigt magra sand eller sandjord att hålla fukt och ge kraft till prunkande blomstersängar under sommaren. Men tyvärr ser jag nästan lika ofta hur trädgårdsavfallet vräkts ut utanför tomten ut på grönområdena – ibland t o m ut i naturreservaten. Det beror troligen inte på illvilja utan på en önskan att låta naturen ta hand om det den producerat i det eviga kretsloppet.
Men helt säkert beror detta på bristande
kunskaper i ekologi.
Vad händer när jag tillför näringsrikt – kväveberikat – trädgårdsavfall till de växtsamhällen som utvecklats på platsen under lång tid? Först och främst slås så gott som alla vackert blommande växter ut. De kan inte konkurrera med de på näringsrik mark mera snabbväxande gräsen.
Efter några års spridning av trädgårdsavfall på platsen kommer den att se ut som bakom ladugårdshörnet, där man ställde sig att pinka förr i tiden, innan man fått kommunalt avlopp, d v s frodigt och tätt växande brännässlor.
Brännässlor, hallonbuskage och mörkgrönt tätt gräs i
en annars vacker ängsmark är typiska exempel på mänsklig påverkan och övergödning. Det använder arkeologerna ofta som tecken på, var de skall gräva för att finna forntida boplatser. Nog tror jag, att de flesta inte vill gå till eftervärlden med en nässelbunke som enda kvarvarande minnesmärke.
Jan-Åke Hillarp