DJURUNGAR

Vi bad Jan-Åke Hillarp skriva ett antal artiklar om djur och natur för FNFs räkning. För några veckor sedan publicerade vi därför en första artikel om ekologi som ni kan läsa här på vår hemsida. Nu kommer del 2 som handlar om djurungar och hur man ska agera om man träffar på en övergiven unge. Texten är så klart en bra guide för oss alla men även lämplig och fri för pedagoger att använda i skolan.

När Du träffar på en fågelunge eller en unge av ett däggdjur så måste Du vara klar över att den har en ägare och allt omhändertagande kan betraktas som jaktbrott. Friska ungar tar man inte omhand utom om de är övergivna (vanligaste orsaken är att modern är död). Har Du inte tid att försäkra Dig om detta, så är ungen inte övergiven. Läs

anvisningarna nedan.

Många djur väljer tätorter som boplats. Det gäller änder, måsar, rovfåglar, ugglor, strandskata och en lång rad småfåglar, men också däggdjur, som kanin, hare, igelkott, mård , räv och grävling. Djuren väljer tätorten och dess hus, gårdar och industriområden för att lokalerna är

lämpliga, det finns gott om föda och de lyckas bra med sin uppfödning av ungarna. Staden är alltså ingen felaktig plats för vilda djur och deras ungar.

Många människor tycker att djurungar i tätortsmiljön skall tas omhand, eftersom där finns många faror som trafik, människor, hundar och framförallt katter. Föräldrarna har gjort ett medvetet val och det är därför inte vår sak att ändra på detta. Du kan däremot hjälpa dem

genom att hålla hunden i koppel, hålla katten inne under häckningssäsongen och se dig för när Du går på ställen där fågelungar eller fågelägg kan finnas. Stanna inte på en plats där fåglar varnar för Dig. Då får föräldrarna inte tillfälle att mata sina ungar.

Vilda djur får inte hållas av privatpersoner utan tillstånd i mer än 48 timmar. Detta för att Du skall få tid att finna någon med tillstånd. Tillstånd har rehabiliterare i Katastrofhjälp - Fåglar och Vilts Riksförbund. (Se Naturvårdsverkets förteckning över godkända

viltrehabiliterare eller gå in på KFV:s Riksförbunds hemsida www.kfv-riks.org.se).

Tar Du trots förbud hand om en djurunge, så har Du ett ansvar för att den klarar sig,

när den släpps ut. Att föda upp djurungar och lära dem att klara sig i naturen är ett

stort och svårt arbete som kräver mycket tid och kunskaper.

Inga fågelungar kan uppfödas på bröd. Inga vilda däggdjursungar tål komjölk eller mjölkersättningar för spädbarn.

Att hålla ett vilt djur i fångenskap kan betyda dryga böter, för den som saknar tillstånd.

Allt tal om att mamman inte tar tillbaka sin unge om den är vidrörd av människa är

felaktigt. Djurvärldens mödrar är goda mödrar, som inte bara känner igen sina ungars doft utan även utseende och läten.

FÅGELBON Fågelbon kan normalt inte flyttas.

Nedfallna svalbon med ungar ersätts med en avskuren rengjord mjölkkartong i samma storlek, som uppsättes på ursprunglig plats. Använd delar av den ursprungliga bobalen.

FÅGELUNGAR

Gräsand

Ensamma ungar (ällingar) av gräsand, som saknar mamma i närheten, infångas och stoppas i väl ventilerad låda. Klappa inte ungen. Ditt hudfett förstör ungens duns förmåga att vara vattenavstötande. Leta efter en andkull i närheten. Finner Du en sådan, så låt ungen pipa. Visar honan stor oro eller svarar, så släpp ungen så att både hon och ungen ser varandra.

Simänder som gräsand tar bara emot sina egna ungar. Är mamman överkörd tas ungarna omhand.

Ejder och gravand

Ensamma ungar infångas och stoppas i väl ventilerad låda. Klappa inte ungen. Ditt hudfett förstör ungens duns förmåga att vara vattenavstötande.

Leta efter vilken kull som helst av arten. När Du finner en sådan kull, så kastar Du ut ungen till den nya familjen. Tag skydd. Ser ungen först Dig, så kommer den tillbaka och Du får försöka finna en ny kull, som Du kan komma nära, eftersom den föregående redan har flytt undan.

Rovfågel- och uggleungar

Dessa ungar kallar när de är hungriga. Föräldrarna kommer inte fram, när en människa finns i närheten. Ungarna tystnar oftast, när de ser Dig. Varken om en unge sitter ensam och tyst eller om den kallar innebär det, att den är övergiven. Den matas oftast bara några gånger per dygn, så vill Du avgöra om den är övergiven, så förbered Din observationsplats väl. Den skall vara insynsskyddad och helst 100 m från ungen och Du får inte lämna den, när Du väl gömt Dig. Har Du inte tid till detta, så är ungen inte övergiven.

Finner Du ungen på marken så sätt upp den i närmaste träd eller buske i skydd av grenar, så att kråkor, skator och nötskrikor inte lägger märke till den.

Fasan

För att rädda fasankycklingar som ser övergivna ut, så skall Du snarast lämna platsen. Modern finns i närheten med resten av kullen och hämtar i allmänhet upp ungen, när lugn och ro råder på platsen.

Vadare (t ex tofsvipa, strandskata, rödbena o s v)

Dessa ungar har oftast föräldrar i närheten som varnar. Ungarna ligger då och trycker. Lämna

platsen, så tar föräldrarna hand om sina ungar. Klappa inte ungen. Ditt hudfett förstör ungens duns förmåga att vara vattenavstötande.

Måsar

Fiskmås och gråtrut häckar allt oftare på städernas hustak. Ungarna hoppar så småningom ner på marken även om byggnaden är fem eller sex våningar hög. Du kan se dem på marken kila omkring till synes planlöst eller finna dem tryckande. De är inte övergivna. Låt dem vara.

Föräldrarna finns i närheten.(Se inledningens text).

Klappa inte ungen. Ditt hudfett förstör ungens duns förmåga att vara vattenavstötande.

Duvor

Duvungar lämnar ofta boet innan de kan flyga. De tillbringar några dagar sittande vid eller under en buske eller ett träd eller vid en stenmur eller vägg. Föräldrarna matar dem där några gånger per dygn.

Gök

Göken är en boparasit. D v s den lägger ägg i andra fåglars bon. Dessa föder sedan upp gökungen till vuxen ålder. Det ser därför mera ut som om göken mobbas av en mindre fågel, medan den istället matar den många gånger större ungen. När ungen vill ha mat så kallar den. Då är den lätt att finna.

Låt den vara. Fosterföräldrarna är bättre på att föda upp ungen än vi är.

Tornseglare (tornsvala)

Tornseglarungar tas ofta för ungar av rovfåglar eftersom de har mycket vassa klor. Tarserna (benen) är emellertid mycket korta och alla klorna är riktade framåt. Hela fågeln är mörkt

brun med ljusare haka och ljusare bräm (kanter) på hjässans fjädrar. De har extremt långa och smala vingar och kort kluven stjärt.

När ungen är flygfärdig, lämnas den i boet av föräldrarna. Den stannar där några dagar innan den kastar sig ut och själv lär sig att fånga luftplankton (t ex flygande bladlöss). Den kommer

t o m att sova flygande i luften på några kilometers höjd.

Ibland hinner de inte få ut vingarna och kan då påträffas på marken. Ta upp tornseglaren i handen och gå ut på en stor gräsmatta, så att den inte slår sig om den faller ner igen. Kasta upp tornseglaren i luften. Flyger den då, är allt frid och fröjd. Flyger den inte efter två försök,

bör den tas till en viltrehabiliterare.

Svalor

För att inte bona skall falla ner så sätt upp en svalbräda eller svalhylla. Beskrivning finns i t ex Vilda grannar, Naturskyddsföreningens Förlag, ISBN 91-558-0411-X . Nedfallna svalbon se

ovan under ”Fågelbon”.

Nedfallna svalungar läggs försiktigt tillbaka i boet utan att detta skadas. Håll handen över dem tills de kommit till ro. Var mycket försiktig!

Trastar

Trastungar har ett hoppstadium, när de lämnat boet. Detta varar i ett par dagar, då ungarna vanligtvis sitter på marken under en buske och kallar på föräldrarna, när de är hungriga. Ungarna kan alltså inte flyga och har kort stjärt och hoppar bra. De är mycket utsatta för kråkfåglar, skator och katter under detta stadium av sin utveckling. Håll katten inne! Låt

ungarna vara, de klarar sig bäst med hjälp av sina föräldrar.

Kråkfåglar (kråka, kaja, skata och råka)

Dessa fåglars ungar klättrar gärna runt i boträdet strax innan de lärt sig flyga. Påträffas en sådan unge på marken skall den lyftas upp i trädet igen. Detta kan göras genom att sätta ungen på en lång nedfallen gren, bambukäpp eller rundstav och med hjälp av denna försiktigt föra upp ungen i trädkronan, där den får stiga av på lämplig gren. Ungarna är mycket sällan övergivna, då de vanligtvis matas av bägge föräldrarna.

Kråka, kaja och skata matar ungar som fallit ner på marken. Råka gör inte detta och råkungar måste ovillkorligen sättas upp i ett högt träd.

Mesar (blåmes och talgoxe)

Nästan flygfärdiga mesungar påträffas ibland på marken. Detta beror vanligtvis på att skator lyckats dra dem ur bohålet, när ungarna söker sig till detta i tron att det är en förälder, som

kommer med mat.

Tag ungen och stoppa in den i en holk med ungar av samma art och samma storlek. Ungen eller ungarna i holken kommer att dö om den sätts i en holk med mindre eller större

ungar.

Nakna fågelungar, som är kalla eller uppenbart svaga går ej att lägga tillbaka i en holk, ett bohål eller ett bo. De bör istället avlivas.

DÄGGDJURSUNGAR

Igelkott

Ungar utan moder serveras lämpligen majsvälling med tillsatta vitaminer (t ex Kafomavit eller Doggevit) och blanda gärna i lite kattmat på burk. Lite rå äggula och gräddfil i blandningen gör den ännu bättre. Gör gärna en isolerad bolåda till dem och dölj den i en ris-eller lövhög. Bolåda till igelkottar finns beskriven i Vilda grannar, Naturskyddsföreningens

förlag, ISBN 91-558-0411-X.

Ungar som ligger i solen vätskas upp med 10% glukoslösning och får sedan mat enligt ovan. Vattna gärna gräsmattan på kvällen om sensommaren är torr. Då kryper daggmaskarna upp i

markytan och kan tas av igelkottarna.

Ekorre

Ekorrungar är emellanåt ute på drift. Normalt finner mamman dem och återför dem till boet. Om Du vet var boet finns, så kan Du placera ungen på boträdets stam, när mamman har gått upp till boet. Då får hon chansen att snabbt och lätt finna den och bära den hem. Ekorrungar är mycket stresskänsliga och dör lätt av chock, så kalla inte till Dig kvarterets

barn, när Du finner en ekorrunge.

Hare

Harungar är redan vid födelsen på marken fullt pälsade. Ungarna matas av mamman en till två gånger per dygn. De har flerfärgade hårstrån till skillnad från vildkaninen vars hårstrån är

enfärgade.

Om barnen kommer in med en harunge så skall den genast läggas på den plats, där den påträffades. (Se inledningens text).

Vildkanin

Vildkaninungar föds nakna och blinda i ett stort centralt gryt eller i ett tillfälligt yngelgryt (gäller lågrankade honor). Bokitteln i ändan på den ca 1 –2 m långa ingångstunneln är fordrad med moderns hår. Efter varje digivning, som sker en – två gånger per dygn, så täcker

kaninhonan hålets mynning. Efter 4 veckor är ungarna så stora att de börjar komma fram utanför grytet och äta fast föda. Då ser de obetydligt större ut än en nyfödd harunge. Kaninens pälshår är enfärgade till skillnad från harens.

Kaninungar påträffas främst vid barns grävning i sandlådor. Om inte grytet blir för raserat så låt det vara.

Kaniner får inte släppas ut i naturen. Så avlivning rekommenderas.

I städerna är det vanligt att man släpper ut oönskade tamkaniner. Dessa kan bilda vildlevande populationer. Sådana ungar får födas upp och behållas. (Se text ovan om ansvar).

Rådjur

Ungar av rådjur (kid, rålamm, kidde) som påträffas ute i markerna är inte övergivna såvida inte modern påträffats död. Råget med ungar har mjölk i juvret. Rör inte ungen eller ungarna (räven kan bli intresserad av människodoften). Modern kommer fram och tar hand om ungen,

när det är dags för digivning.

Om en rådjursunge påträffas på fel plats (väg, altan el dyl), så flytta den 50 – 100 m till lämpligare plats. Modern hör ungens pipande på över hundra meters håll.

Ungar av rådjur bör endast tas omhand av djurparker. ”Tama” bockkid blir vid könsmognad livsfarliga för småbarn och kan vålla stor kroppsskada även på vuxna. De bör därför alltid avlivas eller få framleva sitt liv hägnade i djurpark. (Se nedan under AVLIVNING).

Räv

Rävvalpar, som är föräldralösa skall utfordras med hundmat och vitaminer och kalk vid grytet. Tag inte kontakt med valparna. Oftast finns ytterligare något vuxet djur vid grytet och

ofta med en fjolårsvalp som medhjälpare. En rävvalp, som gjorts ”tam” blir inte långlivad. Djurparkerna vill inte ha tama rävar.

Knubbsäl

Knubbsälskutar påträffas ofta på badstränder. Om möjligt avlys badstranden 300 m i var riktning från kuten. Mamman hämtar den, när läget blir lugnt. Finns fredad strand eller holme

inom 500 m kan den flyttas dit, så att mamman kan komma till den utan att störas av människor. En knubbsälskut, som vilar på sida eller rygg och vars ögon rinner kraftigt när den är vaken är fullt frisk.

AVLIVNING

Vårda inte en djurunge till döds. Detta är alltför vanligt. Djur har rätt till ett förkortat

lidande. Om Du inte kan göra det själv, kontakta godkänd rehabiliterare, kommunjägare eller polis.

Vissa djur får inte rehabiliteras till ett liv i frihet. Då finns bara alternativen avlivning eller djurpark. Försäkra Dig om att en djurpark är villig att ta emot djuret innan Du lägger ned tid

och kostnader.

Jan-Åke Hillarp

KFV:s Riksförbund

Sveriges Djurskyddsföreningars Riksförbund