Text: Jan-Åke Hillarp
Räven är över stora delar av Norden det största rovdjuret. Den är allmänt
förekommande från storstäder till fjällbjörkskog. Människan har förföljt arten i tusentals
år. Från början användes nog hela räven. Idag jagas den främst eftersom man ser den
som en konkurrent till oss om det jaktbara viltet, som skydd för vårlammen och
gårdarnas höns, ankor och gäss samt naturligtvis för den täta, vackra vinterpälsen.
Förföljelsen har gjort räven nattaktiv och skygg. Det är därför rävfotografering är en
utmaning, som kräver många timmar i markerna med tillfällen till fotografering även av
annat vilt. För att få rävbilder på nära håll behövs inget gömsle, men väl klädsel, som
smälter in i vegetationen och lugna långsamma rörelser – rävar ser mycket bra och allt
som avviker är de försiktiga inför. Dessutom är lukt och hörsel synnerligen
välutvecklade, så det gäller att tänka på allt om man vill komma nära . Främst krävs, av
den som vill studera räv, en god lokalkännedom.
Räven är visserligen en generalist beträffande födan, men finns möjligheten så kommer
stapelfödan att vara smågnagare. Den kan inte påverka smågnagarna under toppår, men
är säkert viktig för att bromsa upp tillväxten i smågnagarstammarna. Den håller också
effektivt tillbaka de mindre rovdjuren som iller, mink och mård. Rådjur i täta stammar
påverkas också av räv, medan i glesa torde det vara ovanligt att räven tar rådjurens kid.
Räven kan själv reglera sin populationsstorlek beroende på hur situationen är på
smågnagarfronten. Lite smågnagare ger få valpar och mycket ger många och stora
valpkullar. Vanligast är på Falsterbonäset, där jag bor, en full kull fem valpar. De är
runda grå nystan, när de för första gången ses utanför grytet i början av maj. De är då en
månad gamla, men är redan i början av juni så nyfikna på omvärlden att de kan påträffas
något hundratal meter från grytet. Valparna har nu fått en rödare päls och längre nos
och ser redan ut som en barnslig miniatyrräv. När valparna är små är föräldrarna
mycket störningskänsliga och flyttar valparna till alternativa gryt om de betraktar grytet
som upptäckt.
Självständigheten ökar nu snabbt och i juli får de klara sig själva. Viktiga byten blir nu
insekter, daggmask och smågnagare. Här har vi det första riktiga nålsögat för valparna.
De som inte lyckas dör. Vintern är nästa besvärliga tid att ta sig igenom. Här försvinner i
storleksordningen hälften av årsungarna. De som klarar sig genom första vintern blir
ändå inte speciellt gamla. Det är få kvar efter fem år och någon enstaka kan nå en ålder
av tio år.
Svält, skabb, jakt och trafikolyckor är nog vanligaste dödsorsakerna. Sjukdomar och
skador efter slagsmål är andra mortalitetsfaktorer. Rävar har gott läkkött och även rätt
allvarliga skador kan läka snabbt. Döda rävar har ofta utläkta skelettskador. Skador från
slagsmål får de oftast under parningstiden, som i sydligaste Sverige inträffar i början av
februari, och under den tid de hävdar revir.
Idag är det många fotografer, som använder lockpipor för att få kontakt med räv. Det
fungerar, men vanligen endast en gång. Så mycket tid i fält är bästa metoden att nå
resultat vid rävfotografering.
Comments